Dunjackan är på, det har precis snöat. Snön täcker nästan allting och gör vinterkvällen lite ljusare. Hunden och jag är påväg ut på promenad, de små benen springer lyckligt framåt, jag halkar efter så gott det går i slasket. Några meter från huset slår det mig att jag inte tagit med hundbajspåsar, men jag tänker att det löser sig. Mest tänker jag att jag inte orkar vända tillbaka och hämta. När vi gått längst bort på rundan där gatlyktornas ljus inte når så känner hunden att här, här är en ypperlig plats att lämna lämningar. Tre små korvar landar utspritt på marken och jag ser absolut ingenting. Hittills har jag lyssnat på musik i hörlurar och nu försöker jag få fram mobilen, få på lyset och se var de är som jag ska plocka upp.. Nä, just det, plocka upp går ju inte. Jag kan ju ta ett löv och kasta in dem i busk NEJ, det finns ju inga lövjävlar i denna jäkla vintermånad. Blodtrycket stiger, viss irritation infinner sig. Min plan är att täcka över bajset med smältande snö, som kommer att vara borta om några dagar men åtminstone förbättre situationen något. Med otålig hund och mobil i ena otympliga vanthanden försöker jag plocka snö med den andra samtidigt som jag lyser och försöker hitta bajset. Precis då springar en katt förbi, hunden gör att ryck och jag tappar allt. Bokstavligt talat, för när jag ska plocka upp mobilen ser jag till min fasa att den har inte bara landat i snön. Den har landat i brun snö. Kladdig brun snö. Många fula ord flyger genom mitt huvud. Med fasa luktar jag på kladdet och det luktar.. ingenting. Tur! Det kan mycket väl vara hundbajs men i så fall är det iallafall hundbajs med ngra dagar på nacken. Duger för mig. Promenaden hem är sammanbiten och väl hemma när jag ska ta av mig jackan känner jag det. Plastpåsar. Där ligger det ett par i min jackficka som en påminnelse om förra veckans magsjuka och hade ju givetvis varit perfekta som hundbajspåsar. Ridå.
Tänker på när jag står där, försöker hålla en ivrig hund stången och luktar på min brunkladdiga mobiltelefon samtidigt som jag lite hafsigt sparkar snö över hundbajset ovetandes om att jag har fullt dugliga plastpåsar så nära så infinner sig den eviga känslan av varför? inte varför detta hände mig, utan snarare varför jag är sådan så att detta alltid händer.
Det verkar finnas två typer av människor. De som alltid har toalettpapper hemma och där mjölken aldrig tar slut. De som i lågstadiet hade välfyllda pennskrin i sina välordnade bänkar. De som beställer nytt pass i tid och aldrig behöver köpa ett expresspass på flygplatsen. De som växlar pengar till rätt valuta. De som alltid har pengar på rätt konto när hyran ska dras. De som kommer föreberedda inför varje vecka och planerar sitt studerande/arbete.
Kort sagt, de som alltid har hundbajspåsar med sig. Sen så finns det vi andra. Vi som inte alltid kommer ihåg bajspåsar, vi som konstant kommer 2 minuter försent och där sistaminuten-åtgärder är mer regel än undantag. I hela mitt liv har jag avundats de där andra, de ordningssamma och strukturerade. De verkade inte ha det tråkigt, de verkade bara ha ett liv med lite mer flow i. Ett eftersträvansvärt liv på nästan alla sätt men ack så svårt.
Idag bestämde jag mig. Vissa aspekter av mitt liv är värt att försöka förbättra, jag vill försöka planera bättre i skolan och att komma i tid när andra drabbas. I andra delar av livet har jag börjat acceptera att jag är jag. Jag är långt ifrån perfekt, jag har inte full koll, jag täcker över hundbajs med snö som kommer tina dagen efter och jag äter pressbyrånbulle till frukost när mjölken är slut hemma. Det är inte perfekt eller ens bra men det är jag. Jag gör så gott jag kan men det blir så ändå.
Personlig utveckling är viktigt men jag börjar känna att acceptera sig själv i all sin ofullkomlighet är jäkligt viktigt det också. Att ständigt utvecklas får inte bli synonymt med att aldrig vara bra nog. Det räcker med det nu.
