Japp, den tiden på året igen. Då rapport ska skriva, tabeller ska göras och presentationer ska förberedas. Istället sitter jag här, måndag morgon, och känner att det är en väldigt bra idé att dra ett tredje lager färg på mina ommålade stolar som äntligen igår fick en första strykning, efter sex månader i väntan. Mitt liv känns som en Nike-reklam just nu (Just do it!) där saker bara händer i en himla fart! Ja, förutom träningen då. Och skolarbetet. Men man får ju prioritera vad som är viktigt i livet! Har ju ändå äntligen köpt ett par riktigt bekväma iläggssulor, fått upp tavlorna på väggarna, fått hit ett bord, målat om fyra stolar (i TRE omgångar för att jag tydligen inte kan måla ordentligt), ramat in ett foto åt min mamma och ska precis färga håret. Och ögonbrynen. 
 
Prokrastinering at its best. And worst. 
 
Dricker kaffe och väntar på koffeinkicken, kanske kommer den föra med sig otroliga insikter om mina resultat i rapporten. Förmodligen inte. Jag vet ju det, egentligen, att det där med att vänta på insikter funkar inte. Det absolut bästa är bara att parkera sin rumpa på (den nymålade) stolen, och bara sitta där och försöka börja. Då kommer resten efter hand. Som sagt, jag vet allt det där. Egentligen.
 
Det är ett inte så bra beteende, prokrastinering, men det för iallafall med sig något nyttigt, att alla dessa To do-saker faktiskt blir gjorda. Snart är dock listan slut och därmed ursäkterna. Ska bara ta en sipp kaffe till och sen, sen kan jag börja. Efter att ha målat stolarna vill säga. 
 
Finns det något värre ord än livsnjutare? Ni vet, alltid skrivet under en # på instagram, ofta acompanjerat av en bild på nygjorda fransar, nyfärgat hår, ett glas bubbel, en natt på hotell och en ny topp. Det är väl den moderna tidens carpe diem. Hu! Jobbade med en tjej som var så stolt över sitt livsnjuteri, hon spenderade hejdlöst och fick sedan snåla sista veckorna innan lön varje månad. Inte så mycket njutning där inte. Det här var under en period när jag sparade nitiskt varenda krona, reste runt med ett eventjobb och kokade ärtsoppa över stormkök på en parkering mitt i Helsingborg. Ni förstår att den här tjejen tyckte vi var totalt körda i huvudet. Och ja, till viss deö förstår jag henne. Det har nämligen hänt något med mig sedan jag kan hem från min resa. Jag njuter ohämmat! gick senast igår till affären innanf rukost och köpte en viabatta och en bulle bara för att, åt det till frukost och hade inte ens dåligt samvete! Det var annars mitt stora problem innan, och har varit ett tag. Jag får så jäkla dåligt samvete så snart jag spenderar mina pengar ochd et gör tyvärr att glädjen över det jag lägger pengarna på grusas lite. Det är, för mig, inte helt sunt. Så nu har jag faktiskt vågat spendera lite mer och inte tänka SÅ mycket över det. 
 
Till exempel: Köpte två målningar på resan och researchade vilken ram jag bör ha till dem. Hittade bra på IKEA och gick bara in och köpte dem. Det låter kanske som en självklarhet men det är så lätt att köpet åtföljs av en gnagande känsla av att ha gjort fel. Är ramarna helt rätt? Kunde ja gjort en ram själv? Blir det ens tillräckligt perfekt bra det här för att bara värt pengarna? Utmattande!
 
Likväl som att mitt motto för året varit good enough så ska det även gälla köp och ekonomi. Det finns tillfällen när sparandegrad och att pressa sparandet ger en eufori men i läget i livet jag är på nu så gör det faktiskt inte det. En liten liten livsnjutande del har fått slå bo i mig och jag tänkte ta hand om den och se hur länge den vill bo kvar.
 
Grejen är ju att när man väl spenderar pengarna och bestämt sig inte tänka mer på det. Så ! Det får vara bra nu. Om saker inte blir så bra, nej nej då blir de väl inte det. Men jag gjorde iallafall något. Det är ju solklart att tavlorna gör sig som allra allra sämst inrullade i papp i källaren, det är ju ett som är säkert.
 
Hjälp mig diagnosticera mitt beteende! Är det sunda tankar jag har eller början på att bli en sån där som köper frukost på pressbyrån varje dag för att livsnjuta
Nu pratar jag alltså inte om utseende, det ska gudarna veta. Sitter för närvarande i fett hår, udda strumpor, utväxt på håret och lite spridda finnar här och var. Missförstå mig inte, jag tycker att jag är ganska så mumsig i vanliga fall, men men nu skulle det inte handla om mitt eventuellt attraktiva utseende haha.
 
Det ska istället handla om det attraktiva i mig som köpare och konsument. Jag tycker mig se en viss generationsskillnad. Som bespottad 90-talist så får man ju ett och annat höjt ögonbryn ifrån 50- och 60-talisterna (och även 70-talisterna som börjar känna sig gamla) bara av att ja, egentligen bara att existera tycks reta många. Kör man på karriärbenet då är man en streber, om man är ute och reser då tar man inget ansvar och förlustar sig bara. Inte lätt att göra rätt helt enkelt. 
 
Det jag däremot kan hålla med om, det är att jag och många med mig förstår att det är vi som göra affären/företaget/banken en tjänst och inte tvärtom. Ett konkret exempel: När jag skulle åka utomlands i 10 veckor så började jag fundera på vilka kostnader jag kunde kapa under tiden. Jag hyrde ut lägenheten och det var ju givetvis den stora biten men även små saker utgifter gick att pausa. Jag fick efter lite övertalning pausa gymkortet (visserligen mot en avgift men ändå) och ringde min mobiloperatör för att se vad de kunde göra. Jag har comviq och förväntade mig inte särskilt mycket service då de är billiga och bra (på bekostnad av just kundservice). RIngde dem och sa egentligen att jag tänkte säga upp abonnemanget och sedan täckna ett nytt när jag kom hem (har ingen bindningstid kvar). Det här är ju det absolut bästa utgångsläget för mig såklart, de har allt att förlora och jag har inget. Det slutade med att de erbjöd sig betala fakturan i två månader men ändå ha abonnemanget kvar (jag skulle ju inte använda något av det utomlands). Härliga sparade kronor kan jag lova! Himla smidigt att komma hem till ett fungerande abonnemang också. Och framförallt, väldigt bra för DEM som har kvar mig som kund.
 
När jag rest iväg så skaffade jag ett lokalt simkort och behövde då låsa upp mobilen. Min reskompis hade en annan operatör som gjorde detta gratis så jag skrev till comviq och förklarade läget, tyckte att som deras kund sedan flera år förtjänade jag att få mobilen upplåst gratis även jag. Det var absolut inga problem, sa de, det löser vi!
 
Allt som allt blev det många hundra kronor sparade, bara av att ställa lite krav och att våga fråga.
 
Låter jag självgod? Ja, jag var ganska självgod där ett tag hehe.
 
Skrev ju i förra inlägget hur jag genom att fråga fick en tröja lite billigare också. Det är värt att bemöda sig om en enkel fråga, det värsta som kan hända är ju att få ett nej :)
 
Har ni några andra tillfällen när ni ställt krav och det gått igenom förvånansvärt snabbt? 

Liknande inlägg