Nuförtiden tänker jag ( iallafall ganska...) mycket på hur man skapar en hållbar livsstil där man är schysst mot sina pengar men även mot miljön och kossorna och hönorna och fiskarna och kroppen och det är inte helt lätt. Jag tänker tillbaka på tiden då jag för första gången förfogade över mina egna pengar på riktigt och hur de frågorna ännu inte vaknat utan det var lite mer enkelspårigt:
 
Studenten hade varit, sommarlovet hade det sporadiskt jobbats och helt plötsligt blev det augusti. Arbetslösheten var i toppen, pengarna sinade på kontot och jag, 19 år, hade en dröm om att åka skidor, festa med okända människor och leva utan ansvar i alperna... Jag lyckades skaffa mig ett jobb och levde extremt snålt hela hösten och till vintern var det dags att åka. En lägenhet där jag bodde delade vi 4 personer på 23 kvm för 13000 i månaden. Liftkortet gick på 8000 och det köptes pjäxor och skidor innan avresa. Det sved på kontot. Vi kom ner till alperna och det var fantastiskt, det var frihet, äventyr, möta härliga människor från hela världen i rökiga irländska barer och göra vad man ville. Vi visste allihop förutsättningarna; när pengarna är slut är äventyret slut. Lev dyrt för dagen och det blir en kort upplevelse eller snåla och stanna så mycket längre.Valet var egentligen inget val, den typen av kollektiv snålhet jag upplevde då är svårslagen. Det handlade om att äta mat för under 500 kr/ månad, att köpa öl på krogen var uteslutet (det gick precis lika bra att såringa hem, svepa en öl och komma tillbaka till puben). Jaja, alkohol har givetvis ingen plats i ett "riktigt" snålande men för oss unga helt rusiga av friheten att få göra som vi ville så var det en del av det hela. Vin för under 1 euro styck och tveksam blasköl köpt på närmsta mack gjorde även den biten oerhört billig.. Lunchlådan var pasta med ketchup och det var underbart ändå.
 
Jag träffade på en kanadensare som berättade att allt han ägde då var sin ryggsäck och en påse ris, han levde från soffa till soffa och jobbade bara när det var dags för ny biljett till nytt ställe. Jag blev helt fascinerad (och ja, han var toksnygg) när han kände sig trygg i att en påse ris skulle ju räcka i flera dagar om det krisade, han hade en soffa närmsta dagarna och resten skulle lösa sig. Friheten kittlade. Riktigt så extremt blev det inte för mig men hela den säsongen (som varade i 6 månader) så gav jag avkall på mycket vad bekvämlighet och vardagslyx hette i form av mat (när en kompis kom ner och köpte Coca Cola blev det stor sensation - riktig cola, vilken lyx!). Jag värderade den oerhörda lyxen som livet där nere gav mig så mycket högre än värdsliga saker som fräsigare mat och större lägenhet. Mycket av kommentarerna man fick från vuxna var att vi levde sånt lyxliv, vad tog vi egentligen för ansvar? Det är liksom mer vuxet att köpa en ny bil som tappar i värde ungefär vad hela min resa kostade under samma period.

Visst, det var lättare att leva så då för att man visste att det var en begränsad tid. Men det ger mig alltid en härlig känsla att veta att jag kan leva så om det någon gång skulle krisa. Det känns som att människor i dag är så rädda för att inte ha det bekvämt och tryggt att det får kosta vad det vill. (Värt att notera: Jag har ingen familj och förstår naturligtvis om man värderar trygghet för sin familj och sig själv högre med åldern, men ibland undrar jag om man blir lyckligare med bekvämlighet och lite pengar eller med ett lite mer obekvämt liv med mer trygghet i form av pengar...).
 
Nej, jag rekommenderar inte den livsstilen för alltid såklart (tänk på din lever! Din kropp! Kossorna! Hönorna!) men det är bra att pusha sina gränser lite emellanåt. Man dör inte av att cykla (i duggregn och motvind) istället för att ta bussen, äta pasta rouge till middag, låta vännerna klippa sitt hår, sova i bilen under en roadtrip eller skriva en blogg på en 5 år gammal dator. Det går alldeles utmärkt, det kanske inte är det bekvämaste i alla lägen men det är i längden värt det. Tycker jag.


Vad gör ni andra för uppoffringar av bekvämligheter till förmån för andra vinster i form av tid eller pengar? Vad är värt att offra?
 
Jag tänkte skriva om något känsligt, och jag har funderat fram och tillbaka om det här är något man borde diskutera.
 
Min fantastiska svenskalärare på gymnasiet berättade vid ett tillfälle om sin klassresa. Det handlade inte om att giftas in i kungsfamiljen eller något 1800-tals adelsaktigt. Det var något så enkelt som att hon hade utbildat sig till gymnasielärare, träffat mycket vänner i samma yrke och levde ett rätt så vanligt liv. Hon kom från en familj från generationer av arbetare och hon berättade att den resan för henne inte hade varit helt lätt. Hon sa något då som jag minns så tydligt och det är att det finns många som tror att vårt klassamhälle är utdött men det är det inte, det är bara betydligt mindre synligt om du tillhör medelklassen. Hon sa att som arbetarklassbarn visste hon tidigt att det fanns samhällsgrupper med mycket outtalade regler. Vad definierar då en medelklass? Det behöver inte handla om inkomst då hon som gymnasiellärare likt alla andra lärare inte var så fett betald men det handlade om något annat. Det handlade för henne om hur hon omedvetet förändrade sitt språk när hon hälsade på sina föräldrar eller pratade om andra ämnen än hon gjorde med sina vänner lärarna. Hur hon uttryckte sig med sina kläder och frisyrval.
 
Varför jag skriver om detta är att jag upplever att klassamhället visar sig mindre och mindre i statusprylar och mer och mer i upplevelser, antal hobbies och inte minst vem som kan koka den mest organiska barnmaten till sina barn varvat med träning 5 ggr/vecka och varför inte en supersparplan för framtiden. Ingen skulle väl komma på tanken att se ner på någon för att denne inte har senaste märkesklockan men vi är lite snabbare på att döma ut livsstil. Ett klassiskt exempel är att sitta och förfasas över lyxfällans deltagare som köper snabbmat och röker och fastnar framför facebook. Nej, det är självklart inget eftersträvansvärt men det blir problematiskt då dessa människor ofta har haft perioder med arbetslöshet och jobb med låg status.
 
"Men de hade ju samma förutsättningar som alla andra, de väljer ju att lägga pengar på att röka och äta chips".
Ja, visst gör de det. Men varför gör de det? Jag har haft turen att hamna i kompisgäng där ingen röker och har därför inte börjat själv. Gör det mig till en mer (det hemska ordet:) karaktärsstark människa? Knappast.
 
En klassisk klassfråga tycker jag är maten. I min familj har vi inte ätit så mycket snabbmat men vi har heller aldrig haft middag varje dag kl 19 med egetodlat potatismos och organiska grönsaker och lövbiff. Det var mer koka din egen färdigtortellini efter skolan och vet ni, det har aldrig gått någon nöd på mig. Det jag däremot upplever från många av mina vänner från mer typiska medelklassfamiljer är en viss, vad ska man säga, tycka-synd-om-attityd när jag säger att de middagarna hos oss var reserverade till helgen och inte varje dag.
 
Nuförtiden har det intressant nog blivit mycket mer hemlagat då min sambo älskar att laga mat och ibland kan jag känna att jag inte är helt sanningsenlig mot mina föräldrar med hur mycket vi lagar mat och utforskar nya recept, då jag absolut inte vill att de ska känna att det vi hade under uppväxten inte var gott nog. Sparandet och att handla färre men mer kvalitetsprylar kan också uppfattas som att man försöker vara lite bättre. Jag försöker optimera mitt liv men vill aldrig att någon annan känner att deras liv då är o-optimala.
 
Jag vet att många inte alls håller med mig. Det är oftast svårt att diskutera detta i verkliga livet tycker jag, då det är så oerhört lätt att man blir generaliserande, dömande och i värsta fall sårar människor.
 
Har ni gjort en liknande livsstils-klassresa och hur har det påverkat er?
..finns hon? Hon som har perfekt avvägd garderob? Troligtvis lika sällsynt som kvinnan med perfekt hår. I mitt fall talar jag verkligen inte med min garderob, det är snarare så att garderoben skriker nyttiga läxor till mig men jag vill inte riktigt lyssna... Nåja, gjorde en översikt idag när jag organiserat mina kläder och fick mig några tankeställare
 
Vad garderoben sa till mig:
 
1. "Du köper bara lite för tjusiga toppar.".
Ni vet, egentligen lite för fin att ha i skolan men perfekta på en middag. Samtidigt som jag har typ en (1!) bra skoltischa. Får lösa detta genom att helt enkelt bli lite mer glamorös i skolan. Det piffar dessutom upp en annars rätt grå skoldag.
 
2. "Alla dina kläder är i beige, grönt eller marinblått."
Genomgående färgtema på både toppsidan och byxsidan. Och egentligen, varför inte? Lätt att matcha och lika bra att jag inser det och inte köper fel färg.
 
3. "Någonting fattas dig"
Jag inser att jag saknar en bra svart kofta. Har innan tänkt att jag ska tänka ut vad jag behöver, gå ner på stan och köpa detta. Saken klar, eller? Jo, tjena... Det är svårare att hitta den perfekta koftan än att hitta de perfekta jeansen (vilka jag förövrigt också letar efter). Jag är ganska dålig på att gå i affärer och på nätbutiker får man inte känslan för plagget, så istället ska jag göra såhär. Jag har mina kriterier i huvuvdet (svart, lite grov i materialet, halvlång, rent material, stilren och inte alltför dyr.) och när jag ändå har vägarna förbi stan så scannar jag av butikerna. En dag kommer jag hitta den. Koftan. Eller? Tips mottages gärna!
 
4. "Du är inte längre 19 med ett liv i en kappsäck pendlandes mellan norge och skidåkning i alperna!"
Nä, jag vet det egentligen.. Jag är lite äldre, lite mer stadstjej och även om jag älskar friluftsliv så är inte den stilen jag längre. Behåller givetvis mina stora sönderälskade jeans för att plocka fram och ha på mig när den personen poppar upp emellanåt, men jag ska iallafall inte köpa fler plagg i den stilen. En oversize skrikig tischa och jeans med hål på knäna passar så dåligt till min ullkappa pch söta stövlar.
 
Känner mig väldigt mogen och insiktsfull och hoppas att det håller i sig även framöver.
 
Ni därute med fler år i bagaget och mycket bättre klädsinne, vad är era genomgående bästa köp som ni håller kärt och älskat sådär superlänge?

Liknande inlägg