.... CYKEL! Igen.
 
Det var såhär, i höstas så skulle jag lämna in min förra cykel och fick då reda på vad jag länge befarat. Den var döende, det var bara en tidsfråga innan den skulle dö (och i värsta fall ta med mig också i fallet om den valde att krascha ihop i en backe...) Snålheten satte in, jag vägrade köpa ny cykel och tvinga den stå ute under vintern så den gamla fick vara kvar. Alltid ett spännande projekt att bromsa och se om det skulle fungera...
 
En morgon i december när vädret var cyklingsbart för första gången på flera veckor klev jag ut på innergården och skulle låsa upp cykeln och det märkligaste hade hänt, den var borta. Om ni hade sett min cykel hade ni förstått min förvåning. Den var rostig, pakethållaren hängde knappt ihop, den var fulrosa och cykelkorgen hade stora hål i sig. VEM skulle vilja stjäla den? Den var dessutom låst med ett ganska så rejält lås, och när jag tittade mig omkring fick jag se flera cyklar som bara var fastlåsta i sig själva med pyttelås, mycket mycket finare cyklar än min.
 
Jag började fundera. Hade jag istället cyklat någonstans och glömt bort att jag cyklat dit och promenerat hem? Det kändes spontant mer logiskt (jag kan vara fantastiskt disträ) men det märkliga är att min cykelhjälm var hemma, och jag tror verklligen inte att ens jag skulle vara så disträ att jag promenerar hem hela vägen från typ gymmet med cykelhjälmen dinglande på armen utan att ens reflektera över det..?
 
Båda alternativer kändes lika osannolika. Jag gjorde vad man gör i det läget - jag skyllde på sambon. Inte to his face, så att säga, men i mina tankar är det han som cyklat iväg cykeln och glömt bort den.
 
Well, det var som ni förstår ingen större förlust alls, bara en spark i baken att skaffa sig ny cykel. Fick i födelsedagspresent av päronen att köpa en blocket-cykel och i helgen införskaffades den! Jag har en känsla av att ha blivit lite lite lurad då jag misstänker att den kanske inte riktigt är värd priset men vad sjutton, damen var supersöt som sålde den och jag kommer använda den till dödagar.
 
Den har fått gå ut hårt i sitt nya liv med mig, har sparat in så mycket pengar redan på att inte betala bussbiljetter, gottar mig varje gång! Enda incidenten so far är när jag skulle stanna utanför grinden (precis vid en trafikerad väg med massor av människor på trottoaren), jag hade precis höjt sadeln med 15 cm (slog i knäna i hakan när jag cyklade innan..) och när jag ska sätta ner fötterna på marken så är det ingen mark där. Marken är 15 cm länger ner. Så jag välter, jag välter som en seriefigur i en klyschigt tecknad serie, håller nästan på att välta på två förskräckta tjejer som halvt får hoppa undan..Cykeln och jag ligger ett tag och sprattlar på marken men när vi väl kommit upp (och in genom grinden, undan för blickarna) så är händelsen redan nästan glömd.
 
Utöver lite stukad stolthet så känns det bra. Budgeten för transport får gärna förbli nästintill full hela sommaren, inte mig emot! Cykel med lårmuskler på köpet, vad mer kan en flicka önska sig?
 
Hoppas ni firar valborg ordentligt imorgon! Ni i det äldre klientelet - blanda en grogg och tänk tillbaka på er ungdoms dagar, kanske sitter ni och smuttar nöjda över att inte avsluta kvällen i en buske, kanske minns ni valborg med glädje. Det är något visst med att stå och huttra i sin alldeles för kalla jacka med en carlsborg i handen...
 
 
Ni som hängt med ett tag vet att jag hade ett beslut att ta gällande mitt sommarlov (studerar på universitet), skulle jag arbeta i Norgelandet eller läsa en (i ärlighetens namn ganska slapp) sommarkurs. Jag hade sedan tidigare inplanerat en längre resa som kommer kosta pengar och det mest logiska på pappret hade ju varit att jobba.. Men, och det var ett stort MEN, jag hade verkligen ingen lust. Jag fick en del sneda blickar när jag berättade detta, det var för mågna att "state the obvious" men för mig var det en viktig insikt. Jag hade verkligen ingen lust att vara uppbokad alla veckor utom de jag är på en semester, jag ville helt enkelt inte.
 
Jag började se över  min situation. Mina år i skolan så har jag arbetat och gått plus varje sommar, arbetat extra under läsåren och gått plus där med (ja jag tar studielån men det är ett val jag gjort långt tidigare). Det finns en rejäl slant på sparkontot, Norge överraskade med lite semesterpengar och där och då kändes det som tecken efter tecken.
 
Tro mig, jag är fullt medveten om att det inte går att leva något slags lyxliv denna sommaren, men att snåla är en uppoffring jag är mer än villig att göra. Så, jag sökte sommarkursen till slut. Det kändes bra, bra i magen. Det ger också en ordentlig motivationsboost under terminen att veta att en lugn och skön sommar väntar. Veta att jag i mitt liv just nu valde tid framför pengar.
 
Jag har fått alla möjliga reaktioner på något som kan tyckas så trivialt som vad man gör några veckor under sommaren men jag ser det som en försmak på vad som komma skall den dagen man går ner på halvtid/slutar jobba helt/ tar ett sabbatsår. några har lett lite blekt och kontrat med "ja du, kul för dig... alltså JAG hade ju blivit TOKIG om man bara satt en hel sommar och typ.. gjorde ingenting. Men, kul för dig, verkligen."
Andra har tagit det med jämnmod, ett genuint intresse för hur jag tänker samtidigt som de själva föredrar att jobba under sommar. Några har reagerat med irritation: "Men.. Jo, det hade ju varit gött absolut om man hade råd, men somliga måste ju faktiskt försörja sig...". I detta läget brukar jag mest bara dra mig undan. Det kommer sällan något bra att gå in och förklara att jag faktiskt har råd (och inte för att päronen betalar) och inte kommer låna mig till en mindre hektisk sommar.
 
Sedan har jag mötts av reaktionen "åh GUD så härligt! Det låter verkligen som en toppensommar! Vad hette kursen sa du...? Hmm.." Det roliga är att ett par stycken av dessa ovan nu har gjort liknande val som jag själv. En ska jobba varannan helg enbart, en annan kortade ner sitt arbetstempo och en tredje ska läsa samma kurser. Detta är nära vänner till mig och det känns så roligt att spåna kring vad vi ska hitta på under sommaren! Helt plötsligt har vi massor med tid - men lite skralare i plånboken. Helt andra nöjen visar sig. Cykelsemestrar, campa i skärgården, hälsa på vänner i deras hemstäder, massor med roligt som blir nästan gratis.
 
En farhåga jag hade med att läsa en kurs på distans var att jag kanske inte skulle ha någon att leka med, då alla andra hade jobbat. Kul nu när det visar sig att fler hakade på och att vi nu kan hitta på saker tillsammans!
 
Det känns viktigt att tillägga att de av vännerna som hakat på lugn sommar-trenden också har kapital sparat och det kommer inte knuffa in dem i något ekonomiskt kaos, de är i samma läge som jag och väljer tiden och hälsan. Förhoppningsvis hinner man bli lite lite uttråkad under sommarens slut så att skolstarten känns ännu mer välkommen.
 
Har ni därute som sparar/downshiftar/slutar jobba också märkt hur ni har påverkat er omgivning indirekt?
Ett par dagar hade gått sedan förra inlägget. Jag hade studerat på annan ort och spenderat eftermiddagen med att släpa mig mellan tåg och buss och buss och buss och över stationer, småsprungit till tåg och svettats om ryggen och fryst om öronen och nu stod jag här. Jag och fyra väskor, längdstavar och längskidor som inte hade något fodral och därför fastnade min fina halsduk i klistret med jämna mellanrum. Undersidan av skidorna såg ut att vara fulla med gråa små könshår. Jag stod och väntade på sista bussen som äntligen skulle ta mig hem, jag var hungrig och lite illamående (som man lätt blir efter 3 koppar kaffe och noll mat efter lunch) och stod på det grådaskiga snöslaskiga torget.
 
Plötsligt ser jag min buss rulla in en bit längre bort så jag gör en sista kraftansträngning och tar mitt pick och pack och springer så fort jag kan (läs: dunsar fram) mot bussen. Passerar en väg och mitt i en gäspning stöter jag nästan ihop med en äldre mycket välklädd herre, jag ber om ursäkt i farten och han ler mot mig. När jag kommit fram till bussen hör jag honom ropa. jag vänder mig om och han kommer lite lättjoggandes, nästan studsandes, mot mig. Hans eleganta grå kostym, den ljusgröna slipsen och välvårdade skorna är en härlig kontrast mot alla fula jackor och trötta skor runt omkring mig.
 
"Kära flicka, kära flicka!" Jag förstår att det är mig han pratar mot och jag ler lite osäkert tillbaka. Han ler och säger "Du måste sova på nätterna! Du måste sluta stressa, inte springa till bussar och sova på nätterna! Du förstår, man måste vara rädd om det man har i hjärtat och vårda det så gott man kan".
 
Nu har alla klivit på och jag tar de sista stegen upp i bussen och ramlar ner på ett säte. Mannens ord sjunker in och jag känner tårarna stiga i ögonen. Jag vänder mig om och ser honom stå där vid busshållplatsen, han verkar så... tillfreds är nog det bästa ordet.Står där och ler för sig själv. Orden träffar mig rakt in och jag känner fysiskt hur den sista tidens ansträngningar tar ut sin rätt. Jag låter några tårar rinna, inte för att jag är ledsen egentligen utan för att jag är helt slut och mannens ord kunde inte ha kommit mer lägligt.
 
Man måste vara rädd om det man har i hjärtat och vårda det så gott man kan.
 
Veckorna har sedan dess rullat på i betydligt bättre tempo, jag har haft ett mer drägligt schema, hunnit återhämta mig från segdragen förkylning och kunnat börja träna. Påskledigheten vigdes åt aktiv vila, dvs mycket sömn varvat med promenader och goa middagar.
 
Det bästa av allt är att solen åter har kommit hit. De senaste veckorna har jag kunnat gå ut på lunchen, ställa mig i solen och känna de klyschuga solstrålarna värma mitt ansikte och jag känner hur det nästan fysiskt läker det mesta. Att man ska vara så väderberoende, det är inte helt lätt. Fördelen är väl att man blir så jäkla glad när det väl blir fint. Allt blir bra då.

Jag har känt blogginspirationen växa, alltid ett gott tecken och vi får helt enkelt se vad som händer framöver här. Har en del saker att reflektera kring, den som läser får se!
 
Kom ihåg att sova på nätterna, inte stressa och vårda det ni har i hjärta. Simple as that!
 
 

Liknande inlägg