Kommer ni ihåg att jag skrev om hur det finns olika typer; de som alltid kommer ihåg att köpa toalettpapper och vi andra som får torka med servetter mellan varven? Om inte så skrev jag om det HÄR.
Imin kompiskrets tillhör jag den slarvigare kategorin och det är lite av ett standardskämt att skämta kring hur jag kan tappa bort mig bara av att gå omkring i en affär eller hur mitt hem mest är stökigt... Jag sk ainte ljuga, ibland känns det lite tråkigt. Jag vill itne definieras som det, det är inte allt jag är men i ärlighetens namn har de rätt till stor del. Jag har inte det inbyggda ordningssinnet och alltid koll på allt.
Men! Och det är ett stort MEN. Jag gav för en tid sedan mitt sanna jag upprättelse för det finns tillfällen när min personlighet faktiskt har rätt stora fördelar. På USA-resan med de sex vännerna i en liten bil så trivs jag så bra! Jag störs inte av att det ligger påsar vid fötterna eller att fjorton bikinidelar läggs ut på torkning i bilen medan vi kör. jag är faktiskt en ganska skön människa att resa med. Värre var det för mina mest ordningssamma vänner... Jag riktigt såg hur de kämpade med att bita sig i tungan och inte få utbrott över att alla inte har stenkoll på sina saker. De och jag vet att det itne är rimligt att begära fullkomlig koll när man är på semester och skall ha det trevligt men OJ så svårt det var för vissa...!
Samma problem uppstod när vi skulle välja matställe, boende och kanske bara någon så simpelt som vilken öl vi skulle köpa. Typ 1:orna som är vana att ha kontrollen i sitt liv utan att någon stör hade ibland mycket mycket svårt att kompromissa. Jag skall inte ljuga, jag kan i vissa lägen absolut ha en väldigt stark åsikt om något men jag försökte aktivt att välja mina strider - kanske blev det lättare för mig då mina krav på min omgivnings ordning och reda är väldigt mycket lägre än vissa av de andra.
Visst höll jag tyst i vissa diskussioner för gruppens bästa och visst ville jag hålla mig ifrån konflikter men framförallt så gjorde beslutet att bara låter saker vara att jag kände mig mycket lugnare. Att ibland aktivt ta beslutet att "detta lägger jag mig itne i, det får bli som det blir" är väldigt skönt för hjärnan och en bra sak att öva sig på. Vännerna med mer kontrollerande personligheter hade nog rätt mycket högre blodtryck än jag vid flera tillfällen för att de givetvis förlorade fler argumentationer pga att de helt enkelt deltog i fler. Jag vill gärna tänka på det som minimaism, att inte anstränga min hjärna med småsaker som inte spelar roll alltför ofta, lite mer go with the flow. I slutändan blir det ofta väldigt bra ändå.
Förstår ni vad jag menar? Låter det bekant eller är jag ensam om dessa tankarna? Jag vill inte upphöja mig själv här, bara ge upprättelse till oss med vissa personlighetsdrag som samhället annars inte premierar. VI kanske inte kommer ihåg toapappret men vi är ganska härliga att resa med. Om man inte är i akut behov av toapapper.
