Lyssnar ni på Fredagspodden med Amanda Schulman och Hannah Widell? Om inte - gör det! Iallafall om ni är som jag, lite känslig, lite grubblande och lite i behov att lyssna på någon som säger att det är okej att inte vara stålkvinnan och samtidigt driver de personerna ett framgångsrikt företag där hela hjärtat är med. Så bra förebilder. (Förutom ekonomiskt men man får liksom plocka russinen ur kakan.)
För mig blev den podden en favorit förra sommaren och jag har lyssnat lyssnat och lyssnat. Lyssnar om vissa favoritavsnitt och har kommit på mig själv med att börja meningar som "Amanda sa.." eller "Gud, det var så roligt när Hanna berättade..." Ibland har jag även sagt "En kompis sa till mig någon gång" och refererat till Fredagspodden..
Iallafall. En kompis sa till mig en gång, nä skojade bara, i fredagspodden så pratade de om livslögner. De små och de stora. Amanda pratade då om hur hon hela lviet tänkt att "när det äntligen blir lugnt omkring mig, då kommer jag må bra" med reslutatet att hon längtade till en dag hemma alena, längtade till helgen och till en barnfri kväll när man och barn var ute ur huset. Resultatet? Hon mådde sämre, varje gång. Och oj, vad jag känner igen mig. SÅ ofta tänker jag att om jag bara kunde vara hemma istället för skola/fest/möte så skulle jag må så mycket bättre. Jag har testat det där i omgångar och det är verkligen inte sant.
Det var en ögonöppnare att förstå detta. Tröskeln att ta tag i att ringa någon, ta sig ut ur lägenheten och stämma träff är speciellt nu i dagarna oerhört hög. Jag måste liksom ta sats och springa allt jag har, hiva mig upp på tröskeln och med oerhörd ansträngning kravla mig över men när jag väl är över - åh vad det är skönt. Jag går nästan nästan alltid gladare hem ifrån skolan/en vän/ en aktivitet/ gymmet.
Det sjuka med min hjärna och uppenbarligen Amandas också är att även om det finns ett odiskutabelt samband så inbillar jag mig ändå att jag mår bättre av att bara vara hemma. Själv. Ätandes glass och se på serier. Visst, jag älskar att göra det men glassen smakar allra bäst när jag varit iväg och gjort någonting, det behöver inte vara så himla duktigt, det kan handla om att bara ta en kopp te med en vän och bara vara.
Veckorna som gått har jag försökt hålla mig aktiv, jag planerar in något i princip varje kväll och hoppas att det inte blir för mycket, men till min stora förvåning har det varit riktigt bra för mig. Som jag nämnde i förra inlägget får jag min reflektionstid på yogapassen och det räcker faktiskt så. Mina sorger är inga stora problem jag måste lösa - de liksom bara är. Och då hjälper det inte att analysera det i oändlighet. Då är det bättre att se en film eller fira en god vän.
Jag märker att det var ett tag sedan jag var "ute i svängen". Igår firade jag den goda vännen som fyllde år med middag och dans på klubb. Jag måste dela en sak med er här. Klubben var av karaktären mycket kavajer, skjortor, tomebloss på moet's och mycket hårprodukter. Not my scene men vad gör man inte för sina vänner. Väl på klubben så kommer en kille fram till mig, full som en kastrull, och frågar:
Killen: "Du... Jobbar du på kommunen?"
Jag: "eh, nä?"
Han: "Jaha, men du ser ut som att du jobbar på kommunen"
Jag (förnärmad. Förlåt alla kommunarbetare men på en nattklubb vill jag inte se ut som er): "och du ser arbetslös ut.."
Herregud, dagens ungdom (haha).
Trots en kanske sådär avslutning så var det riktigt kul att ha kommit ut lite, druckit två öl och krupit till kojs i god tid och vakna lite gladare idag än jag vaknade igår. Nu ska jag slappa i exakt två timmar innan jag ska träffa vänner och sedan yoga. Leva som man lär, check.
