optimeralivet.blogg.se

 

Nu börjar det, det som kan liknas vid en masstart i Vasaloppet. Känsliga läsare varnas. Vanligtvis beskedliga kursare får något hårt i blicken, vässar de berömda armbågarna och tar sig med en gladiators styrka fram genom folkhavet, för att nå fram medan det ännu är tid..! Svettiga kroppar trängs och halvkvävda rop hörs från några svaga individer som nedtrampade försöker få luft på golvet. De mest ambitiösa kliver över alla andra, och den som fem minuter tidigare under ett seminarium pratat om allas lika värde vrålar ett avgrundsvrål och tar avstamp från de lealösa kropparna på marken och slänger sig fram. Djungelns lag råder och stämningen är krigisk, vi orde vara vana men vem kan vänja sig vid ett slagfält?

 

Nu kanske det låter som en kamp om livet, en resa, ett stipendie eller en attraktiv praktikplats men icke. Det är rusningen mot lunchrummets microvågsugnar, alla två av dem fördelat på 60 personer.

 

Såhär illa har det faktiskt varit, läste en kurs där alla började ha med sig mackor/pastasallad/sallad för att microvågsugnarna inte räckte till. Nu är det betydligt bättre även om det alltid är ett vänt-moment. Vad jag vill ha sagt är att mina kursare är extremt bra på att ha med sig matlåda! Själv snittar jag itne ens köpmat en gång/månad och samma gäller för över 90% av mina kursare. Nu kanske ni tänker makaroner och färdigköttbullar och visst förekommer den typen av mat, men om ni missat det så har matlagning blivit både trendigt och ett måste för varje hipster med självrespekt. Då min klass består av många hipsters så är det mer regel än undantag att matlådorna består av risotto med någon fancy svamp, pulled pork/chicken/annat kött, spännande rotfrukter jag inte ens vet namnet på, nyttiga linssoppor med spännande kryddor, långkok där man inte ens kan identifiera innehållet längre (på ett bra sätt), mycket kreativa användningssätt av vitkål och ofta en egen låda med sallad. Ni hör ju ambitionsnivån, den är både inspirerande och lite lite prestationsångestskapande. 

 

Bilden av studenten som bor i en 12kvm lägenhet, bara äter pizza och äger typ en säng måste modifieras. Min erfarenhet är studenter med inredningsintresse som trollar med knäna för att få ihop ekonomin och samtidigt få till en snygg inredning, trendiga kläder, ekologisk och bra mat.

 

Så hur går det för mina kursares ekonomi? Ja, jag kan ju bara tala för de jag känner och generellt skulle jag säga att vi är medvetna. Medvetna på ett sånt sätt att det sparas innan det shoppas och budgeteras inför sommaren och sommarlov. De flesta har ett eget buffertsparande och ofta en fond med pengar från föräldrarna att använda till bostadsrätt i framtiden.

 

Hyran är för de flesta över 50% av inkomsten och lägg där till allt jag skrev ovan och dessutom att det gärna ska räcka till åtminstone ett par resor/ år så förstår ni att det blir svårt. Nästan alla mina kursare sommarjobbar nästan hela sommarlovet och extrajobbar minst någon gång/vecka. Det är ingen picnic att få ihop studier med dessutom ett extrajobb och många har ett konstant stressigt liv med tyvärr mycket ångest som följd.

 

Det är lätt att tänka att vi borde dra ner på utgifterna men det är svårt. När man läser många många år så är det oerhört svårt att tänka "nu lever jag studentliv men SEN när jag fått jobb ska jag..", kanske är det min generation som vill ha allt NUNUNU, och det kan man tycka vad man vill om men vi betalar ett högt pris med mycket extrajobb och stress i livet. Vi har höga krav på livet och vill uppleva och uppnå massa saker vilket i grunden är bra, frågan är hur länge ett sådant liv är hållbart?

 

Utslaget över året lägger jag absolut minst 40 timmar/vecka på min skola och har valt bort extraarbete detta året för att jag känner att priset jag betalar kan bli alltför högt, jag vill att skolan ska få gå i första hand, men det känns som att jag glider runt på något halvtidsarbete jämfört med vad många av mina kursare fyller sina dagar med. Imponerad ser jag på men undrar hur länge vi ska acceptera att studenter i princip i de dyrare städerna måste jobba extra för att få vardagen att gå ihop? Vad gör det med våra förutsättningar inför framtiden och framförallt med vår hälsa?