optimeralivet.blogg.se

Min mamma var i sin ungdom au pair hos en familj i Tyskland. Detta var 70-talet och den familjen de bodde i var väldigt strikt. Trots det hade min mamma och hennes vän som bodde i samma hus en fin tid och mot slutet så hade de en middag tillsammans med värdfamiljen. Pappan i familjen påpekade  lite torrt mot slutet av måltiden att "Flickor, ni äter ju som sparvar". Lite glad för att hon ansågs som liten i maten svarade mamma "Nämen äsch då, så lite blir det väl ändå inte..." "Ja som sparvar", svarade pappan "tre gånger sin egen vikt."

 

Min släkt går under namnet vargflocken då vi är kända för att kunna länsa vilket matbord som helst, och det har  blivit till en grej att planera för minst dubbla antalet portioner. I min familj har vi alltid haft ett överflöd av mat när vi ätit middag och det är mer regel än undantag att ta om, gärna flera gånger. Jag och min syster har alltid uppmuntrats att smaka på maten som serveras och vi är allätare och uppskattar all sorts mat, vilket jag verkligen är glad över att ha fått med mig.

 

Det är ju klassiskt att man när man flyttar hemifrån får en viss distans till sin uppväxt och ser det med nya ögon. Numera har jag märkt att jag snarare planerar antalet portioner som maten ska räcka till i förväg för att veta hur många matlådor det bör bli. Ex 500 g nötfärs bör bli ungefär 5 portioner köttfärssås (lite beroende på hur hungrig sambo jag har..). Hemma har vi aldrig tänkt såhär och det med resultatet att man ofta rullar iväg från matbordet samt att det blir små pytterester över som inte räcker till en full matlåda och därför ofta glöms bort i en glasslåda i kylens mörka vrår.. Jag frågade min mamma en gång varför vi alltid skulle göra så megamycket mat och hon svarade att hon var uppväxt i en tid när det inte var samma matpriser som nu och att det därför uppfattades som oerhört snålt i hennes hem om man bjöd över folök och att maten skulle ta slut. Så känner jag visserligen också om jag har över folk men på en vanlig middag så har jag släppt det tänket. För mamma och pappa tror jag känslan av att ha obegränsat med mat ger en känsla av att ha råd och att inte behöva snåla. Troligtvis har jag inga problem med att snåla med middagsportionerna ibland då jag aldrig behövt uppleva något som ens liknar brist på mat eller snålhet i matväg hemma.

 

Min familj har alltid varit ganska dåliga på det där med att äta flera småmål, det kan gå många många timmar mellan måltider men när vi äter så äter vi massor. Jag kan ärligt säga att förmågan att stå sig länge på en måltid är väldigt användbar i vissa situationer. Jag har en vän som växt upp med bröder med diabetes, alltså har hon fått hemlagade mål var tredje timma hela hennes uppväxt. Vi reste en gång tillsammans och när det hade gått 3,5 timmar sedan mat blev hon trött, sur och med en ettårings tålamod. Jag lärde mig efter ett tag att alltid ha med mat till henne så hon kunde äta ett mellanmål så hon stod sig lite längre..

 

Idag stod jag och lagade mat och den klassiska frågan "Ska jag göra detta som är över till två eller tre matlådor" infann sig. Nuförtiden väljer jag alltid tre stycken, alternativt en stor till sambo och mindre till mig. Nej, detta är absolut inget dietigt för att äta mindre utan bara ett sätt att kontrollera mängden till lunch så det inte blir alldeles för mycket med resultatet att man har energin av en degklump under eftermiddagen när matkoman sätter in. En bra bonus är att maten räcker lite längre och matkostnaden faktiskt blir lite lägre.

 

Enda gången jag känner mig som en snål ragata är när jag tänkte att det ska bli fem portioner av maten och min sambo vill ta om en tredje gång för att "gotteäta" och jag spontant säger: "Nej du får inte äta mer! Eller, äh jag menar, du är väl mätt nu..?" Han ska inte behöva lägga sig hungrig men måste han ta mer köttfärssås, kan han inte bara komplettera med lite mer pasta och en äh morot?

 

Stora dilemman i vår lilla lägenhet.