optimeralivet.blogg.se

I november började jag pytsa över lite av mina sparade pengar in på avanzas berömda indexfond, avanza zero. Jag vet att svängningarna kommer och går och det var ett lyckokast men jag kan inte hjälpa att jag bli så glad när jag loggar in och ser att mina 9000 kr har förvandlats till över 10 000. Bara av att göra ingenting! Uttrycket "låta pengarna jobba för mig" börjar verkligen få en mening.

 

Min plan är i nuläget att flytta över en del sparade pengar till det kontot men på en månatlig basis, tänker att jag vill minimera risken att köpa vid helt fel tidpunkt på bekostnad av att lyckas träffa fonden vid helt rätt tidpunkt. Sprida mina risker, dessutom känns det som mer sporrande att försöka spara så jag kan efterhålla mitt månadssparande när de sparpengarna jag tänkt sätta in där börjar sina.

 

Jag är väldigt stolt över mig själv faktiskt, dels att jag ger mig ut på okända vatten och utforskar ekonomi och fonder (och försöker läsa på om aktier), och dels för att jag sparat såpass bra trots studier och långa resor att jag har råd att pröva mig fram och därmed även har råd att se börsen falla och vänta ut stormen åtminstone ett par år. Jag sitter bra i min studentlägenhet ett par år till och behöver inte pengarna snart.

 

Läste häromdagen om kraschen på 90-talet och vad det gjorde med bostadspriser, räntor och börsen i allmänhet. Jag var på blöjstadiet då och minns givetvis ingenting. Mina föräldrar hade precis köpt hus och börjar flytta över sina pengar till aktier av olika slag. Jag vet inte exakt hur läget var mer än att de åkte på en rejäl ekonomisk smäll. Min pappa kan fortfarande få något hårt i blicken när han (ogärna) pratar om det. Han beskriver det som att mycket av besparingarna han gjort fram till den tidpunkten egentligen bara försvann. Märk väl, de hade besparingar och kunde således ta av dessa och huslånet hade de marginaler nog att betala av på och samtidigt kunna leva. Som jag har berättat tidigare har jag föräldrar av ekonomisk natur, men också med en släng av trygghetstörstande och tur var väl det!

 

Det blev så tydligt när jag med klump i magen läste om olika öden på 90-talet varför mina föräldrar är som de är. Visst, de var ekonomiska (och lite snåla mot sig själva) redan innan men har man en gång åkt på en ekonomisk krasch så är det nog lätt att dra sig tillbaka i sitt skal och se till att man har marginaler nog att klara av vadsomhelst som kan drabba en. Resultatet blev att de amorterade av på huslånet, sparade i trygga sparkonton (och en och annan (dyr) fond). Inget fel med detta givetvis, bara att det heller inte ger lika mycket potentiell utdelning som ett mer riskfyllt sparande.

 

I höstas så satte även pappa över en mindre mängd pengar på en indexfond. Vi pratades vid en vecka senare och pappa muttrade: "Jahopp, så har den gått ner med X kr redan, det kanske inte var så bra det här.." Jag ville bara krama om pappa och säga att allt skulle bli bra, även om börsen skulle krascha totalt så har de en otroligt trygg ekonomi även utan alla insatta pengar, men  jag misstänkte att min stolta pappa skulle bli en aning stel då.

 

Som person är jag också mån om att ha en trygghet men visst finns det en annan framtidsoptimism i mig och många i min ålder jämfört med generationen före, på både gott och ont. Vi tror på en fortsatt uppgång på börsen och intresset och kunskapen om aktier verkar stiga. Vi har inte upplevt en bostadsbubbla och har därmed svårt att föreställa oss vad det kan innebära, och därmed maxbelånar många sina lägenheter. Däremot så har många av oss svårt att få jobb och konkurrensen hårdnar så det är väl en blandad bild.

 

Min reaktion när fonden i början gick ner var istället för att muttra som pappa, fundera över hur mycket mer jag kunde köpa för. Jag, som på alla plan har en mycket skakigare ekonomi än mina föräldrar. Det blir aldrig så tydligt som då att man inte ska lyssna på rekommendationer för hur man bör spara utan lyssna till magkänslan och hur gott man sover om natten. Det verkar vara viktigare än hur mycket buffert man har sparat.