optimeralivet.blogg.se

Ett par dagar hade gått sedan förra inlägget. Jag hade studerat på annan ort och spenderat eftermiddagen med att släpa mig mellan tåg och buss och buss och buss och över stationer, småsprungit till tåg och svettats om ryggen och fryst om öronen och nu stod jag här. Jag och fyra väskor, längdstavar och längskidor som inte hade något fodral och därför fastnade min fina halsduk i klistret med jämna mellanrum. Undersidan av skidorna såg ut att vara fulla med gråa små könshår. Jag stod och väntade på sista bussen som äntligen skulle ta mig hem, jag var hungrig och lite illamående (som man lätt blir efter 3 koppar kaffe och noll mat efter lunch) och stod på det grådaskiga snöslaskiga torget.

 

Plötsligt ser jag min buss rulla in en bit längre bort så jag gör en sista kraftansträngning och tar mitt pick och pack och springer så fort jag kan (läs: dunsar fram) mot bussen. Passerar en väg och mitt i en gäspning stöter jag nästan ihop med en äldre mycket välklädd herre, jag ber om ursäkt i farten och han ler mot mig. När jag kommit fram till bussen hör jag honom ropa. jag vänder mig om och han kommer lite lättjoggandes, nästan studsandes, mot mig. Hans eleganta grå kostym, den ljusgröna slipsen och välvårdade skorna är en härlig kontrast mot alla fula jackor och trötta skor runt omkring mig.

 

"Kära flicka, kära flicka!" Jag förstår att det är mig han pratar mot och jag ler lite osäkert tillbaka. Han ler och säger "Du måste sova på nätterna! Du måste sluta stressa, inte springa till bussar och sova på nätterna! Du förstår, man måste vara rädd om det man har i hjärtat och vårda det så gott man kan".

 

Nu har alla klivit på och jag tar de sista stegen upp i bussen och ramlar ner på ett säte. Mannens ord sjunker in och jag känner tårarna stiga i ögonen. Jag vänder mig om och ser honom stå där vid busshållplatsen, han verkar så... tillfreds är nog det bästa ordet.Står där och ler för sig själv. Orden träffar mig rakt in och jag känner fysiskt hur den sista tidens ansträngningar tar ut sin rätt. Jag låter några tårar rinna, inte för att jag är ledsen egentligen utan för att jag är helt slut och mannens ord kunde inte ha kommit mer lägligt.

 

Man måste vara rädd om det man har i hjärtat och vårda det så gott man kan.

 

Veckorna har sedan dess rullat på i betydligt bättre tempo, jag har haft ett mer drägligt schema, hunnit återhämta mig från segdragen förkylning och kunnat börja träna. Påskledigheten vigdes åt aktiv vila, dvs mycket sömn varvat med promenader och goa middagar.

 

Det bästa av allt är att solen åter har kommit hit. De senaste veckorna har jag kunnat gå ut på lunchen, ställa mig i solen och känna de klyschuga solstrålarna värma mitt ansikte och jag känner hur det nästan fysiskt läker det mesta. Att man ska vara så väderberoende, det är inte helt lätt. Fördelen är väl att man blir så jäkla glad när det väl blir fint. Allt blir bra då.

Jag har känt blogginspirationen växa, alltid ett gott tecken och vi får helt enkelt se vad som händer framöver här. Har en del saker att reflektera kring, den som läser får se!