optimeralivet.blogg.se

Jag tänkte skriva om något känsligt, och jag har funderat fram och tillbaka om det här är något man borde diskutera.

 

Min fantastiska svenskalärare på gymnasiet berättade vid ett tillfälle om sin klassresa. Det handlade inte om att giftas in i kungsfamiljen eller något 1800-tals adelsaktigt. Det var något så enkelt som att hon hade utbildat sig till gymnasielärare, träffat mycket vänner i samma yrke och levde ett rätt så vanligt liv. Hon kom från en familj från generationer av arbetare och hon berättade att den resan för henne inte hade varit helt lätt. Hon sa något då som jag minns så tydligt och det är att det finns många som tror att vårt klassamhälle är utdött men det är det inte, det är bara betydligt mindre synligt om du tillhör medelklassen. Hon sa att som arbetarklassbarn visste hon tidigt att det fanns samhällsgrupper med mycket outtalade regler. Vad definierar då en medelklass? Det behöver inte handla om inkomst då hon som gymnasiellärare likt alla andra lärare inte var så fett betald men det handlade om något annat. Det handlade för henne om hur hon omedvetet förändrade sitt språk när hon hälsade på sina föräldrar eller pratade om andra ämnen än hon gjorde med sina vänner lärarna. Hur hon uttryckte sig med sina kläder och frisyrval.

 

Varför jag skriver om detta är att jag upplever att klassamhället visar sig mindre och mindre i statusprylar och mer och mer i upplevelser, antal hobbies och inte minst vem som kan koka den mest organiska barnmaten till sina barn varvat med träning 5 ggr/vecka och varför inte en supersparplan för framtiden. Ingen skulle väl komma på tanken att se ner på någon för att denne inte har senaste märkesklockan men vi är lite snabbare på att döma ut livsstil. Ett klassiskt exempel är att sitta och förfasas över lyxfällans deltagare som köper snabbmat och röker och fastnar framför facebook. Nej, det är självklart inget eftersträvansvärt men det blir problematiskt då dessa människor ofta har haft perioder med arbetslöshet och jobb med låg status.

 

"Men de hade ju samma förutsättningar som alla andra, de väljer ju att lägga pengar på att röka och äta chips".

Ja, visst gör de det. Men varför gör de det? Jag har haft turen att hamna i kompisgäng där ingen röker och har därför inte börjat själv. Gör det mig till en mer (det hemska ordet:) karaktärsstark människa? Knappast.

 

En klassisk klassfråga tycker jag är maten. I min familj har vi inte ätit så mycket snabbmat men vi har heller aldrig haft middag varje dag kl 19 med egetodlat potatismos och organiska grönsaker och lövbiff. Det var mer koka din egen färdigtortellini efter skolan och vet ni, det har aldrig gått någon nöd på mig. Det jag däremot upplever från många av mina vänner från mer typiska medelklassfamiljer är en viss, vad ska man säga, tycka-synd-om-attityd när jag säger att de middagarna hos oss var reserverade till helgen och inte varje dag.

 

Nuförtiden har det intressant nog blivit mycket mer hemlagat då min sambo älskar att laga mat och ibland kan jag känna att jag inte är helt sanningsenlig mot mina föräldrar med hur mycket vi lagar mat och utforskar nya recept, då jag absolut inte vill att de ska känna att det vi hade under uppväxten inte var gott nog. Sparandet och att handla färre men mer kvalitetsprylar kan också uppfattas som att man försöker vara lite bättre. Jag försöker optimera mitt liv men vill aldrig att någon annan känner att deras liv då är o-optimala.

 

Jag vet att många inte alls håller med mig. Det är oftast svårt att diskutera detta i verkliga livet tycker jag, då det är så oerhört lätt att man blir generaliserande, dömande och i värsta fall sårar människor.

 

Har ni gjort en liknande livsstils-klassresa och hur har det påverkat er?