optimeralivet.blogg.se

 

Man brukar prata om glastaket som en osynlig gräns för ex kvinnor att klättra på karriärsstegen men jag har insett att jag ibland upplever att jag har ett glastak för mina drömmar. Utan att bli alltför freudiansk så tror jag att det beror på min uppväxt. Jag har underbara föräldrar som alltid såg till att det fanns pengar som en trygghet när jag var liten, och de hade båda två arbeten. Vi bodde i ett radhus med en trädgård i en liten stad och var själva definitonen på villa (nåja), volvo och vovve. Det var tryggheten i ett nötskal och jag har fått med mig det tänket vilket är underbart.

 

Däremot så har jag någon slags gräns i mitt huvud för hur högt man kan sikta i livet, hur mycket kan jag klara? Trots att det gick bra i skolan trodde jag inte förrän en bit in på gymnasiet att jag faktiskt skulle kunna få riktigt bra betyg, jag hade det väl inte lättare än någon annan? En universitetsutbildning var aldrig något självklart, även om mamma hade pluggat högskola (dock ett ämne som inte riktigt "räknas" av samhället (fruktansvärt, men den diskussionen tar vi en annan gång)). Pappa hade som så många andra arbetat sig genom livet. Mina föräldrar var alltid väldigt uppmuntrande med det jag skulle företa mig så jag kan inte skylla på dem, jag kan nog bara skylla på mig själv. Jag hade inte riktigt självförtroendet som många av mina kursare har som växt upp med akademiska föräldrar, och detta genomsyrar många delar av livet. Numera vet jag att jag kan plugga men jag känner mig fortfarande begränsad i mina drömmar, något jag försökt ändra på.

 

På sista tiden har jag tänkt, okej vad är det yttersta jag kan tänka mig och så har jag försökt att dubbla detta. Om drömmeri inte kommer naturligt för mig får jag väl helt enkelt ge mig själv en spark i baken.

 

Önskar jag mig ett härligt jobb? Då siktar jag på fantastiskt jobb OCH att så småningom kunna jobba 50%. Drömmer jag om ett hus? Då försöker jag öka till egenbyggt hus med havsutsikt där man hyr ut ena våningen och bor själv i det andra i princip gratis. Drömmar jag om att kunna "göra något för världen"? Försök öka drömmen till att kunna volontärarbeta ett år i taget med egna projekt och grym finansiering.

 

Varför är det så svårt att drömma riktigt stort? Jag vill inte falla in i jantelagen-snacket om att man "minsann inte får vara något i detta landet" för jag har aldrig mött de motstånden från omvärlden, märkligt nog verkar begränsningarna komma inifrån. De kommer säkert ifrån en rädsla att misslyckas, för om jag satsar på en dröm fullhjärtat innebär det att jag kommer behöva offra en del av tryggheten. Men frågan är hur trygg man måste vara? Där är vi säkert väldigt olika. Om jag måste ha tryggheten så får jag se till att skaffa mig den, troligtvis genom ett riktigt gött buffertsparande.

 

Om någon upplever samma sak som jag med att det är svårt att få drömmarna att flyga riktigt högt så är mitt bästa tips att dagdrömma. En klassiker jag har numera är att jag vandrar runt i lägenheten och låtsas bli intervjuad på engelska om just den drömmen i jag har i framtiden och hur jag fick det att hända. En idé jag snott rakt av från Mia Törnblom. Hon pratar också mycket om att leka och inte ta allt för allvarligt vilket jag också tror är viktigt, hur klyschigt det än är.

 

Var sätter ni de mentala gränserna för era drömmar?