Någon sa en gång, att göra slut är som att döda någon. Inte för den personen men för en själv. Allt man tidigare kunde dela går inte längre och när det blir kämpigt i livet kan man inte längre luta dig mot den där välbekanta axeln för stöd. Det går inte. Det har inte gått på ett tag, inte sedan jag sa de där orden som kände så ovanliga i min mun. Saker jag tänkt på då och då men inte uttalat högt, inte förrän nu.
 
Jag tycker att vi ska göra slut.
 
Fy fan.
 
Om något fruktansvärt hade hänt hade det varit så mycket lättare. Om jag inte längre kände ett pirr i magen varje gång jag såg dig hade det varit så mycket lättare. Om vi bara hade glidit isär, om det hade känts naturligt att gå skilda vägar, om jag inte längre kunde föreställa mig hur våra barn skulle se ut. Men så är det fortfarande. Det som hänt är egentligen att inget hänt, det skaviga hade fortsatt skava och jag kände hur jag fokuseraede mer och mer på problemen, inte på lösningen.
 
Vi var för olika och det gjorde oss inte lyckliga. Så jag se de där orden. En snabbspolning över de senaste veckorna och jag ser glimtar av hur du vänder dig bort och går, hur jag hjälper dig att bära ut dina saker från lägenheten i timmar, hur ryggen värker och hjärtat värker och hur jag inte kan trösta dig när du är ledsen, hur vi skriver sms som främlingar och hur insikten sjunker in i mig. Det är inte längre vi. Jag är inte lättad, bara oerhört ledsen med en gnagande känsla  och funderar över om jag gjorde rätt. Men inte med en överväldigande känsla av att ha gjort fel, något fick mig ändå att ta beslutet att gå skilda vägar.
 
Veckor går och jag börjar komma in i en egen rutin, jag börjar känna att jag kanske kanske med lite tur klarar av detta. Då, när jag sakta rest mig mentalt från liggande till iallafall sittande upp så går min lilla älskade mormor bort. Lämnar mig. Det kom så plötsligt, jag hann inte med. Som Mattis i Ronja Rövardotter sa:
 
Du har funnits hela tiden och nu finns du inte.
 
 
Det känns som att jag står i stormens öga, för jag står faktiskt fortfarande upp. Klarar jag mig igenom detta klarar jag mig igenom mycket. Min räddning är vänner, fina underbara vänner och familj. Och yoga. För att kunna landa utan att krascha, och få tid till reflektion utan att det övermannar mig så passar yogan så bra. Andas in, släpp ner axlarna, andas ut. Lyssna på en lugnande röst och ta hand om min kropp. Det är det jag försöker fokusera på just nu. Försöker att lämna offerkoftan  hemma, inte falla ner i något träsk om hur synd det är om mig för det är det inte. Inte egentligen. Jag ville lämna och min mormor var redo för döden. Men jag sörjer ändå saknaden, den oerhörda sorgen över att människor jag haft så nära i mitt liv inte finns där längre.
 
Konsten att sörja utan att tycka för synd om sig själv är jäkligt svår. Så jag gör det näst bästa. Tar min trötta kropp till yogalektionerna och låter någon annan bestämma.
 
Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

6 kommentarer

Anonym

17 Sep 2015 15:41

Ta dig tid att få känna sorg, det är tungt och kommer vara det ett bra tag. Jag förlorade min mor för ett år sedan och för mig har det bästa varit att göra något konstruktivt, skapande. För min del blev det ett inköp av stuga med förfallen tomt. Att påta i trädgården, röja och göra fint har varit min trygga plats. Beklagar sorgen! /Ekorrhjul.Spotlife.se

Svar: Tack så väldigt mycket för din kommentar. Jag fick samma råd av en god vän, att göra något skapande. Har beställt hem målarfärger så jag får se hur det går med det. Att renovera ett hus i lagom takt låter helt underbart, det är bra för själen att skapa tror jag.
optimeralivet.blogg.se

Omedvetenellermedvetenkonsumtion

17 Sep 2015 19:20

Sorg ja. Den måste få ha sin tid.
Och både ett dödsfall och en bruten relation är en sorg.
Oavsett om man lämnat relationen frivilligt, så är det en sorgeprocess att gå igenom.
Ta hand om dig!
Kram!

Svar: Precis så, tack för att du satte ord på mina tankar. Det känns nästan som om man inte får vara ledsen när det var mest mitt beslut att bryta upp men likväl gör det ju så inihelvete ont.
optimeralivet.blogg.se

Händelsevis

18 Sep 2015 11:47

Skickar allt mitt medlidande!

Svar: Tack, tusen tack.
optimeralivet.blogg.se

Händelsevis

18 Sep 2015 11:47

Skickar allt mitt medlidande!

den ekonomikse dyslektikern

20 Sep 2015 17:31

Har läst både detta och ditt senaste inlägg. Det är fint att du har funnit bra strategier för att ta dig framåt. Att vara den som gör slut är känslomässigt tufft, dels finns sorgen men också känslan av att vara skurken. Hemskt att du förlorade din mormor mitt i allt! Sorgen försvinner inte, men med tiden blir den lättare att bära och glädjen kommer igen.

Svar: Tack för dina ord. Det känns som att jag har en bra idé om hur jag ska ta mig igenom allt, sen så lyckas man ju mer eller mindre bra beroende på dagsform. Ja, mormor är så saknad men samtidigt en viktig påminnelse om vad som betyder något i livet.
optimeralivet.blogg.se

Snålcoachen

23 Sep 2015 23:34

Det är så märkligt det där... när vi redan har en tung grej att bära så kommer det oftast en sak till som ska lastas på. Jag känner med dig.

Mitt råd: tillåt dig att vara ledsen. När min pappa gick bort så var det någon klok person som sade till mig "Såklart att du ska vara jätteledsen! Din sorg ska ju stå i proportion till hur mycket du älskade honom!" Det är banne mig det bästa jag hört när det kommer till sorg. Vad vore relationen vi hade värd om vi knappt skulle bli ledsna när vi förlorade någon? Så sörj på du och var ledsen. Så småningom lindras den akuta sorgen och förvandlas till fina minnen. <3


Svar: Tack för de fina orden! De går rakt in i hjärtat och jag blir lite fuktig i ögonen..
optimeralivet.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej