När allt kommer på en gång. Förkylning, PMS, stora frågor snurrar runt i ett lite för fullt huvud och skolan rullar på utan pardon.

Snoret rinner, mensen rinner, tårarna rinner och tiden rinner iväg.

När allt bubblar över och blir för mycket, när man släpper näsdukarna bara för att kunna trycka i sig lite mer o-eko-billig-skitchoklad och försöker sova bort sjukdom, PMS och jobbiga val i livet på en gång.

Veckan som varit har tagit musten ur mig helt. Jag orkar inte vara stark. När tårarna rinner tänker jag på något någon sa: "Man gråter inte för att man är svag, man gråter för att varit stark alltför länge".

Jag bryter ihop och kommer igen. Det är inte the end of the world men många små tuvor välter tillslut det stora lasset och det tar tid att komma upp på vägen igen. Mitt i allt känner jag ändå att det i jobbiga stunder blir så uppenbart vad livet är till för. Vi kan inte, och bör inte, ducka för allt jobbigt men vi kan faktiskt se till att vi inte arbetar ihjäl oss eller försummar de viktiga personerna i våra liv, så när det jobbiga kommer är vi bättre rustade. Mer energi och mer mentalt i balans att ta hand om oss själva.

Hoppas ni stannar kvar och att vi hörs igen om ett tag.